Teenage Fanclub var förband till Nirvana på Sjöhistoriska museet i Stockholm sommaren 1992. Jag minns att de liksom var bra på nåt vagt sätt men att de blev totalt överkörda när Kurt Cobain kom in på scen. Skottarnas musik med ringande gitarrer och stämsång kändes så tunn jämfört med Nirvanas energiska och melodiska punkpop (grunge kan du vara själv, Eddie Vedder).
Sedan tänkte jag inte på Teenage Fanclub på många år och ”Fannies” har fortsatt som ett kultband, garanterat hitbefriade. Att Noel Gallagher utsett Teenage Fanclub till världens näst bästa band hjälpte inte. Inte den här låten heller:
Eller den här:
Eller den här:
Men varför blev Norman Blake, Gerard Love och Raymond McGinley (tre riktigt bra låtskrivare i samma band, de är The Beatles!!!) större med sådana fantastiska låtar under en period då varje band med en gitarr hade stora hits?
I den där spelningen på Sjöhistoriska finns nog en stor del av förklaringen. Hur bra Teenage Fanclub än var så registrerade de liksom inte. Totalt bortblåsta av Nirvanas kraft och Kurts sorgsna karisma (en påtänd Courtney och lilla Frances Bean befann sig nånstans i kulisserna också) . I England kom den sexuellt ambivalente Brett Anderson, britpopens elegante poet Jarvis Cocker, de bråkiga och roliga bröderna Gallagher och Blur med tre snygga och coola typer. Det spelade ingen roll vilka fantastiska låtar TF spelade in, i den konkurrensen stod de sig slätt. Så alldagliga.. och så körda.
Nick Hornby hyllade dem och alla nya skivor fick sina fyra plus i NME och Q, men få brydde sig, indiepopen blev tristare och tristare (Radiohead och altcountry, zzzz) och kröp tillbaka in i den kokong den befunnit sig i före Nirvanas genombrott.
Då kom den här låten:
It’s All In My Mind gavs ut 2005, då Kurt var död sedan länge, Dave Grohl hade blivit nån sorts ny Snoddas, Oasis bara var bra på att ge intervjuer och Blurs Damon Albarn blivit seriefigur.
Jag älskar den här låten. Givetvis ingen hit, men sedan dess är Teenage Fanclub ett av mina favoritband. Fortfarande världens hitlösaste band och anonymare än någonsin. Inte ens när Gerard Love (som skrivit några av de bästa låtarna) fick sparken blev det Oasis-bråk, bara några passivt aggressiva utgångar i slutet av ett pressmeddelande om en ny turnéplan.
Snart kommer en ny platta och jag väljer att dela den här låten. Dels för att bandet inte syns i videon och att man slipper påminnas om att de numeta ser ut som en ovanligt städat bluesband på Droskan i Umeå, men framförallt för att den är så fin. Som The Byrds, fast bättre.
Slutligen: Här är hela spellistan med det enda engelska 90-talsbandet som fortfarande är bra:
https://open.spotify.com/embed/playlist/1N8VFZa1vQIVWQidhOCH0K
Beatles & andra världskriget 