Renons på smärtpunkter

Sugen på att fortsätta läsa? Eller är du helt renons på vilja fortsätta läsa efter den rubriken?

Skjut mig i huvet. Fy fan för att vara kulturskribent och tvingas använda sånt språk. Står det skrivet i anställningskontrakten att de ska använda ”renons på” eller ”smärtpunkter” i varje satans jävla artikel? Till och med Åsa Linderborg, som faktiskt kan skriva och inte bara finskriver som 99 procent av alla kulturskribenter, skriver ”renons på” i var och varannan text. Jag skulle vilja åka på Bokmässan när den finns igen, gå fram till henne och bara skrika ”det där är inget språk för en arbetartjej”.

Till och med tidningen Offside har börjat, med rubriken ”Smärtpunkten” över halva förstasidan. Smärtpunkter… de flesta som använder ordet vet inte varför de gör det, de bara liksom… måste. Tror dom.

En kulturperson som faktiskt kan skriva är Peter Englund. Jag läste en av hans gamla böcker nyligen och önskar att jag kunde säga att jag kunde dra några stora slutsatser om mänskligheten och det fruktansvärda 1900-talet, men det är bara jag två saker jag kommer ihåg.

Den ena är att USA-delstaten Georgia en gång i tiden beslutade att Pi i fortsättningen skulle ha värdet 4 för enkelhetens skull. Vilket ledde till att det inte gick att bygga några broar eller räkna ut nåt överhuvudtaget, så de fick gå tillbaka till 3,14 och vidare.

Den andra grejen jag kommer ihåg från boken är att när en stor byggnad (kommer inte ihåg vilken) skulle byggas i Moskva så presenterades Stalin med två förslag där högra sidan på ritningen var förslag 1 och vänstra sidan var förslag 2. Stalin godkände planen och skrev sin signatur på mitten av ritningen. De ansvariga för arkitekttävlingen var så rädda för Stalin att de inte vågade fråga vilken sida av byggnaden han föredrog, så de valde att bygga exakt efter ritningen, med två helt olika byggnadsstilar. Helt osymmetriskt och jättefult. Men så fick det bli.
Det är alltid sånt jag kommer ihåg, inga viktiga insikter om världen och evigheten och så. Precis så var det med hans jätteverk om första världskriget, ”Stridens skönhet och sorg”. Fantastiska ögonvittringsskildringar från kriget men jag kommer bara ihåg en sak, som dessutom är äckligaste jag någonsin läst.

Apropå äckligt, när Nick Hornby recenserade Mötley Crüe-boken ”The Dirt” (läs den, men se inte filmen, den är skit) så skrev han filmens vidrigaste detalj med liten text för att skona sina läsare (Nikki Sixx och de andra tvättade kuken med en burrito när de inte hade tillgång till en dusch under de tidiga hundåren).

Jag är inte lika finkänslig. Så här kommer det enda jag kommer ihåg från ”Stridens skönhet och sorg i extra stor och fetad text istället.

Det var så vidrigt i skyttegravarna att soldaterna sålde syfilis-slem till varandra för att bli insjukna och kunna komma därifrån. Det fanns till och med soldater som smetade in sin ögon med syfilis.

Ja, det var allt för idag.