Billie Eilish

Det här är grejen med Billie Eilish:

Den här har ni förstås hört:

Den här gillar jag också, nästan lite Cheiron-poppig mitt i det mörka:

Jag skulle kunna bädda in länkar till i stort sett varje låt på Billie Eilish ”When We All Fall Asleep, Where Do We Go”. En riktigt, riktigt bra skiva, och Eilish förtjänar allt beröm och all framgång hon fått. Inget supernyskapande som kommer att vända upp och ner på pophistorien kanske, men med sin gothiga, viskande, suggestiva tonårspop har hon hittat ett litet tomt hörn på det nedklottrade papper som är pophistorien.

Nu har Eilish nyss släppt den här…

…men den har helt kommit i skymundan av att hon har prytt omslaget på brittiska Vogue, och där visat lite hud för första gången.

Detta utlöste förstås en våg av tyckerier i både utländsk och svensk media. Ord som nämnts: ”problematiskt”, ”skaver”, ”normer”, ”den manliga blicken”, ”förebild”, jag tror säkert att ”patriarkatet” dök upp nånstans också.

Det känns bara tomt, som att tyckarna tror att de MÅSTE tycka något om att Billie Eilish ville se lite annorlunda ut på ett tidningsomslag, men inte riktigt vet vad de ska tycka. Och resultatet blir… skitnödigt värre.

Den enda känslan man får av att läsa dessa artiklar (nästan uteslutande skrivna av kvinnor av någon anledning) är att den fria själen Billie Eilishs handlingsutrymme har minskat lite.

Jag förtränger detta mördande trista surr med att lyssna på den bästa av Billies låtar som släppts efter ”When we all”…